Lama

Latinskt namn: Lama glama

Laman har funnits som tamdjur och ullproducent hos Perus indianer i flera tusen år och som bärdjur sedan 1500-talet. Den skiljer sig från den vilda Guanacon främst genom inslag av fläckar och flera olika färgteckningar. Det finns ytterligare en vild lamaart, Vicuñ, som lever i bara små bestånd i Anderna idag och ännu en tamform av laman, alpacan, mindre än laman men med mer päls. På djurparken har vi 9 lamor, 7 lamahonor och 2 föl.

Lamorna vandrade ner i Sydamerika, medan kameler och dromedarer förekommer i Afrika och Asien. De är härdiga och klarar kyla och magert bete bra och kan hållas ute året runt, även i Sverige, bara de har bra regn- och vindskydd.

Lamadjuren är haremsbildande. Hingsten försöker hålla så många ston som möjligt omkring sig. De föl som föds i flocken jagas bort av pappan, när de blir ett år gamla. De unga lamahingstarna lever ofta i ungkarlsflockar tills de blir tillräckligt stora och starka för att stjäla hondjur från en revirhållande hingst.

Lamorna är mest kända för sin vana att spotta när de blir retade. ”Spottet” innehåller magsafter som är sura och irriterar om man får dem i ögonen eller på huden.